allido

Mammaaaa! Kenny äter upp allt schampo!

Japp, jag har klippt och färgat håret. Observant av er. Men jag ska färga det brunt igen så fort jag får tag på lite hårfärg för jag tycker att det passar mig bättre...
  Okej så jag har fått tillåtelse att visa bebisbilder, men vill ni ha dem så måste ni skicka mail. Kommentarer kommer inte göra någon nytta, jag ska ha mail som jag kan svara på och bifoga bild. Lilla bebis-Ozzie är så himla söt!
   På vårat cross country meet idag sprang jag helt uselt och hade ingen energi alls i kroppen. Det kändes väldigt jobbigt. Jag hade sämsta tiden sedan jag flyttade till Idaho Falls (förutom i Arco men då var det massa branta backar så det räknas inte). Ah me, men det snöar i alla fall inte längre. Och nu är det bara två dagar kvar på veckan och sedan är det FEEEST. Okej inte precis men det är ledig tid i alla fall. Och jag har massa roliga saker jag ska göra i helgen: rita, rita, måla, läsa, rita eeeh kanske lära mig skejta om min kära bror har lust och det inte regnar. Han sa att han skulle lära mig för ungefär en månad sedan. We'll find out.



P.S. Leif, jag ser INTE ut som Pontus. Men tack för komplimangen.

XXX

Ååååh, jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Det var den bästa helgen någonsin! Jag kunde inte ta in att jag var där, det var som sommarlovet - man fattar inte att det är där förrän i slutet. Det här var dock bättre än alla sommarlov genom tiderna, put together. All min trasighet lappades ihop och jag kände mig så hel och lycklig igen att det knappt kändes verkligt.
   Men det gick alldeles för snabbt. Jag följde med till kyrkan imorse (söndag) och det var inte alls segt och dötrist, jag enjoyade faktiskt mig själv. Allt var underbart. Och jag är fortfarande så lycklig att jag snart spricker. Jag har Layne's xc-tjocktröja där det står "Johnson" på baksidan och jag tänker aldrig ta av mig den så länge jag lever. Okej kanske om ett par minuter för jag ska snart sova. Eller nej jag kan faktiskt sova i den. Inget fel på det. Sparar tid imorgon bitti.
   Jag trodde att jag skulle gå sönder en liten bit igen när vi sa hejdå imorse, men jag kände mig fortfarande precis lika lycklig bara för att jag hade fått vara där och träffa Layne och Kimberly och veta att de fanns och inte var en bisarr dröm och att de väntar på mig tills jag kommer nästa gång. Och i sommar är jag där i sextio dagar istället för tjugofyra timmar. De känns på något sätt mycket närmare nu. Jag älskar dem så mycket, och jag älskar min värdmamma för att hon tog med mig dit och jag älskar alla som sitter hemma i Sverige och skriver mail till mig och tar del av min lycka.


And suckish pictures are the ones who best express happiness.

XXX

People call me Adam. But that's Mr Casey to you.

Okej, jag måste bara bevisa hur cool jag är. Idag slutade jag skolan halv tolv för att åka till en cross country tävling en timme bort. Det var kallt och bussen hade inget värmesystem. Burr. Så när jag skulle springa var jag sjukt opepp och min grupp (junior varsity) hade blivit förflyttad en timme så jag fick vänta extra länge i kylan. Men till sist gav jag mig iväg på den bergiga, backiga killer-banan och tog åttonde plats och fick en awesome medalj! Och sedan var det inte lika kallt längre och jag var plötsligt väldigt pepp.
   Så för att förbättra dagen ytterligare ett par poäng ringde jag Kim och pratade i några minuter om den hemliga helgen. DET ÄR MINDRE ÄN FYRTIO TIMMAR KVAR, PEOPLE! Så jag vill att ni firar med bullar och tårta, eller åtminstone tänder ett litet ljus för mig och skänker mig en liten tanke, för det här kommer att bli den BÄSTA helgen i mitt liv.
   Jag älskar er alla.



XXX

Jag höll just i en fem timmar gammal bebis! Det var helt fantastisk. Och han var alldeles blå och mjuk och knubbig och perfekt. Så söt! Oj oj oj. Så söt. Jag kan itne lägga upp bilder än för jag måste kolla med dem om det är okej men det kommer säkert något lite senare. SÅ SÖT!!!!

OH, såhär i förbi farten kan jag ju nämna att jag igår fick reda på det bästa någonsin: jag ska spendera TVÅ MÅNADER i Parma nästa sommar!!!!! Aaaaaah. Jag hoppade omkring hela dagen idag för att jag var så glad. Två freaking månader. Det är HUR mycket tid som helst. Det är nästan så att jag tycker att det är tillräckligt med tid. Wiiiii.

XXX

Homecoming! Jag gick med min kära bror och vi danced the night away. Haha, det var väldigt roligt men jag saknade Layne väldigt väldigt väldigt mycket. Efteråt spelade vi tv-spel med hans kompis som ser ut precis som Zac Efron. Skojar inte. Jag rockade loss på trummorna i World Tour och ägde skiten ur de små pojkarna när jag sjöng och träffade alla toner rätt. Nästan. Och sedan somnade jag och nu är det lördag. Och jag har aldrig haft såhär mycket produkter i mitt hår så jag ska gå och duscha bort dem genast. Klägg.





XXX

Det snöar! I måndags var det trettio grader ute men vädret ångrade sig tydligen lite. Hmm. Så det blev ingen Homecoming Parade i år. Kan inte säga att jag bryr mig men det var lite synd för de som hade sett fram emot den.
   Nu är jag ledig tills på måndag, IN YOUR FACE, och efter det är det inte långt kvar tills... den hemliga helgen då alla mina drömmar blir sanna! Ååååh, det ska bli så bäst.
  Här är bildbevis på att det snöade, taget från min ytterdörr. Nu ska jag gå och äta jordnötssmör.

 XXX

I have a secret! And you can't know about it! HAHAHAHAHA.

Okay, so this weekend blowed, jag var jätteförkyld hela helgen. Är fortfarande. Så jag kanske inte kan springa på onsdag, aaaah. Jag måste korta ner min tid. Jag ligger på 26 minuter för fem kilometer och jag måste ta ner det minst två minuter, förhoppningsvis fyra, och om ett mirakel inträffar, sex. Min förkylining kom inte särskilt lägligt. Grr.

XXX

Jag har fått vänner! Jag hade nästan gett upp och mest accepterat att jag fick klara mig genom dagen ensam när två små änglar dök upp från varsitt håll och räddade mig! De heter Hailey och Jenna. Jenna är med i min weight lifting class och Hailey är med i cross country. Hela tillvaron blev helt plötsligt helt ljus och jag behöver inte kämpa för att vara glad längre! Och det verkar som att så fort jag väl hade fått två ordentliga vänner började alla andra också upptäcka att jag inte är farlig. När jag gick genom the commons igår sa massa personer "Hey Frida" och hälften av dem visste jag inte ens vilka de var. Poppis!
   Okay, så här är en vacker bild på manliga cheerleaders (a.k.a. Cheer queers - oj förlåt, "politiskt inkorrekt språk", jag menade förstås Spirit boys) från gårdagens Powder Puff Game.
 

Jag mår bra. På riktigt. Min nya familj är helt underbar, jag hade inte kunnat drömma om något bättre. Och jag bor i en stad nu, ingen liten håla fylld med kossor. Men den staden kommer aldrig att bli Parma och oavsett hur snälla människorna är här kommer aldrig att vara de lantisarna jag älskar så mycket och saknar med hela kroppen. 
   Om ni bara visste hur annorlunda allt är här. Inte bara från Sverige men från Parma. Oavsett hur långt tiden går kommer jag alltid att sakna det och vilja komma tillbaka nu men jag känner mig lite bättre för varje dag som går. Min skola suger men min familj äger och det är det som är det viktiga. Och har jag tur kan jag byta skola efter jul.
   Jag är ledsen om jag inte svarar så utförligt på alla email som ni skickar men jag orkar inte riktigt prata om det så det är därför jag skriver det nu så att alla kan se.
   Jag bodde i världens finaste by och hade världens finaste kompisar men trivdes inte hos familjen som inte ville låta mig träffa mina vänner. Min kompis familj erbjöd sig att ta emot mig och allt var tipp topp och jag skulle flytta hem till henne men så, pang bom, bestämmer sig någon för att jag inte alls ska få stanna. Min värdfamilj hade sagt att om jag fick stanna i Parma skulle de aldrig mer ta emot en utbytesstudent så, hellre än att bli av med en familj, skickade de iväg mig till Idaho Falls.
   Jag fick inte säga hejdå till mina vänner och många fick inte ens reda på att jag hade försvunnit förrän dagen efter. Det gör fortfarande ont och ibland bryter jag ihop helt plötsligt men min nya familj är verkligen toppen och jag har mycket att tacka de för.
   Jag har inte tagit några bilder än men jag lovar att de är på väg.

XXX

Jag sov gott inatt för första gången på väldigt länge. Jag har hamnat i världens finaste familj (mamma, bror och syster) och trots att jag bara varit här i mindre än ett dygn känner jag mig hemma. De är så snälla och söta och underbara. Men det gör så ont att inte få uppleva Parma något mer. Jag saknar dem så att det värker i bröstet, speciellt Layne. Hela min värld fanns i Parma och sedan rycktes jag bort därifrån. Jag önskar att jag hade fått säga hejdå.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner mig ganska tom. Jag har blivit flyttad till Idaho Falls, mer än femtio mil bort från alla jag älskar. Det är i och för sig lite närmare jag älskar i Sverige men den "distance" är så lång att femtio mil inte gör så stor skillnad.
   Jag vet inte vad jag ska göra, jag mest gråter och önskar att jag fortsatt gömma mig för värdfamiljen så att jag hade kunnat få stanna. 
   Jag vill inte riktigt gå in på detaljer för jag känner mig bättre nu och jag och Layne har ringt varandra mer än fem gånger idag så jag har åtminstone fått prata med honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sådant händer, men oftast bara i dåliga sagor. Så AK och ni andra, eran filmidé kanske inte kommer att bli någon succé. Jag tror inte att så många skulle gilla slutet. Men jag ska åka tillbaka dit i sommar och beroende på hur saker och ting "work out". Kanske några av mina förkrossade vänner kommer hit i vår och hälsar på mig. Vore det inte himmelriket. Jag kommer säkert att få nya kompisar här innan jag ens märkt att jag håller på att ruttna sönder inifrån av saknad men just nu vill jag bara lägga mig ner i ett mörkt hörn och försvinna.
   Tack till alla som är där och stöttar mig, ni gör stor skillnad varenda en. Och förlåt till alla er som jag har fått att börja gråta. Det var inte med flit.

XXX

Labor Day på måndag (ingen skola - inga kompisar). Jag har äntligen fixat kameran och bilder finns numera på facebook. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det finns liksom för mycket att berätta. Jag har äntligen dropped out of band och har istället dubbla körlektioner. Jag var hemma hos en kompis (för första gången) på födelsedagsfirande igår kväll vilket var jätteroligt. Happy Birthday Skyler!
   Idag fick jag världens bränna när jag var ute med hunden. Jag var så brun att jag först trodde det var smuts. Haha. Solen är lite starkare här än hemma. Men det var nog bra så att jag blir av med lite av bonnbrännan från all löpning i t-shirt när det är som varmast ute.
   Här är bild från fotbollsmatchen (den amerikanska sorten) igår, mina vänner Gabe, Shaina och Matt. Det är Layne som fotar. Ni ser även the Band i bakgrunden om ni kollar noga.

XXX

- Get out  of my face!
- I'll get inside your face.

Oj den här veckan har varit tuff. Jag är stolt över mig själv för att ha tagit mig igenom den. Tyvärr är den inte helt över och det är ännu mer än ett dygn tills jag får höra en vänlig papparöst. Idag åkte jag skolbuss (AWESOME) för första gången i mitt liv, sprang världens svettigaste dödsuttröttande tävling och fotade (!!!) skola och kompisar. Jag har fått låna min värdfamiljs kamera medan min lagas. Kan dock inte lägga in några foton förrän jag har min egna. Ni får en liten New York bild.

XXX

I have five ferrets. They're all named Charlie.

Okay dudes, såhär ligger det till. Min kamera fungerar inte. Jag vet, världens största problem! Jag får väl lämna in den någonstans.
   Hur som helst, nyheter: Jag var på min livs första football game i fredags och blev frågad till Homecoming av Layne. Allting var perfekt, det var mörkt och vi stod mitt i strålkastarljuset. Precis efter jag sa ja vann vi matchen. Jag vet, mitt liv är lite som en film. Enda problemet är att min värdfamilj inte vill att jag ska träffa killar, eller ens prata med dem för mycket. Det är lite galet. Jag menar jag har ju redan hittat min kille, det är inte som om jag skulle kunna bry mig om någon annan som mer än kompis om jag ens försökte. Jag vet att jag skrev hans namn nu men om de råkar se det får jag väl bara säga som det är: jag berättade att han frågade mig.
   Jag spelar cymbaler i skolans marching band. Det är tortyr. Men min partner (Garrett) är bäst, jätterolig, söt och typ fjorton så honom får jag prata med. Tänk vilken enorm fet tur jag har. Jag känner mig så lyckligt lottad.
   Har inte fått rida än, men jag vet inte om hästsnacket bara var prat eller om det bara är så att de inte har hunnit ta upp det än. Jag vågar inte gå och fråga dem om det heller ifall de tror att jag är uttråkad och börjar hata mig ännu mer.
   Jag känner mig lite begränsad just nu men mamma och pappa ringde och pratade med mig idag och efter det kändes det lite bättre. De har lovat att ringa igen nästa lördag (glöm inte bort det!).
   Nu ska jag gå och lägga mig så att timmarna tills jag får träffa Layne igen går fortare. Den här helgen har varit ganska jobbig och jag har mest gjort ingenting och önskat att tiden gick fortfare.
   Oh! och för er som inte fattade det så var Chuck ett stort skämt. Ha ha.

Ni vet varför ni inte får någon bild.
XXX

Okej jag tänker inte linda in det och ni får skratta hur mycket ni vill: jag är kär. Jag vet inte vad jag ska skriva för jag tänker inte beskriva honom här, det är något som måste berättas muntligt, och jag kan inte skriva hans namn ifall de jag bor hos skulle råka gå in på bloggen och råka se namnet för då skulle kunna råka få problem. Anyway. Nu vet ni. Och nu är ni nyfikna.

XXX