Never Even Got To Say Goodbye
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner mig ganska tom. Jag har blivit flyttad till Idaho Falls, mer än femtio mil bort från alla jag älskar. Det är i och för sig lite närmare jag älskar i Sverige men den "distance" är så lång att femtio mil inte gör så stor skillnad.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag mest gråter och önskar att jag fortsatt gömma mig för värdfamiljen så att jag hade kunnat få stanna.
Jag vill inte riktigt gå in på detaljer för jag känner mig bättre nu och jag och Layne har ringt varandra mer än fem gånger idag så jag har åtminstone fått prata med honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sådant händer, men oftast bara i dåliga sagor. Så AK och ni andra, eran filmidé kanske inte kommer att bli någon succé. Jag tror inte att så många skulle gilla slutet. Men jag ska åka tillbaka dit i sommar och beroende på hur saker och ting "work out". Kanske några av mina förkrossade vänner kommer hit i vår och hälsar på mig. Vore det inte himmelriket. Jag kommer säkert att få nya kompisar här innan jag ens märkt att jag håller på att ruttna sönder inifrån av saknad men just nu vill jag bara lägga mig ner i ett mörkt hörn och försvinna.
Tack till alla som är där och stöttar mig, ni gör stor skillnad varenda en. Och förlåt till alla er som jag har fått att börja gråta. Det var inte med flit.
XXX
Hej söta människa. Vill du prata någon dag?
Vi är många som följt ditt elände och vi finns verkligen här för dig, om än långt långt bort. <3 Allt kommer att ordna sig, gumman. Det är bara att skicka ett mail eller ringa eller vad som helst om du känner för att prata <3<3
får man lov och fråga varför i sjuton dom flyttade dig så långt bort och varför du va tvunegn att flytta? förstår attt det är svårt! hoppas allt löser sig snart dock. kram
åh frida...gud vad jag bara vill prata med dig nu. fy fan att det skulle gå såhär.
hoppas allt känns bättre snart, du är stark frida :)
