allido

Jag mår bra. På riktigt. Min nya familj är helt underbar, jag hade inte kunnat drömma om något bättre. Och jag bor i en stad nu, ingen liten håla fylld med kossor. Men den staden kommer aldrig att bli Parma och oavsett hur snälla människorna är här kommer aldrig att vara de lantisarna jag älskar så mycket och saknar med hela kroppen. 
   Om ni bara visste hur annorlunda allt är här. Inte bara från Sverige men från Parma. Oavsett hur långt tiden går kommer jag alltid att sakna det och vilja komma tillbaka nu men jag känner mig lite bättre för varje dag som går. Min skola suger men min familj äger och det är det som är det viktiga. Och har jag tur kan jag byta skola efter jul.
   Jag är ledsen om jag inte svarar så utförligt på alla email som ni skickar men jag orkar inte riktigt prata om det så det är därför jag skriver det nu så att alla kan se.
   Jag bodde i världens finaste by och hade världens finaste kompisar men trivdes inte hos familjen som inte ville låta mig träffa mina vänner. Min kompis familj erbjöd sig att ta emot mig och allt var tipp topp och jag skulle flytta hem till henne men så, pang bom, bestämmer sig någon för att jag inte alls ska få stanna. Min värdfamilj hade sagt att om jag fick stanna i Parma skulle de aldrig mer ta emot en utbytesstudent så, hellre än att bli av med en familj, skickade de iväg mig till Idaho Falls.
   Jag fick inte säga hejdå till mina vänner och många fick inte ens reda på att jag hade försvunnit förrän dagen efter. Det gör fortfarande ont och ibland bryter jag ihop helt plötsligt men min nya familj är verkligen toppen och jag har mycket att tacka de för.
   Jag har inte tagit några bilder än men jag lovar att de är på väg.

XXX