allido

Det snöar! I måndags var det trettio grader ute men vädret ångrade sig tydligen lite. Hmm. Så det blev ingen Homecoming Parade i år. Kan inte säga att jag bryr mig men det var lite synd för de som hade sett fram emot den.
   Nu är jag ledig tills på måndag, IN YOUR FACE, och efter det är det inte långt kvar tills... den hemliga helgen då alla mina drömmar blir sanna! Ååååh, det ska bli så bäst.
  Här är bildbevis på att det snöade, taget från min ytterdörr. Nu ska jag gå och äta jordnötssmör.

 XXX

I have a secret! And you can't know about it! HAHAHAHAHA.

Okay, so this weekend blowed, jag var jätteförkyld hela helgen. Är fortfarande. Så jag kanske inte kan springa på onsdag, aaaah. Jag måste korta ner min tid. Jag ligger på 26 minuter för fem kilometer och jag måste ta ner det minst två minuter, förhoppningsvis fyra, och om ett mirakel inträffar, sex. Min förkylining kom inte särskilt lägligt. Grr.

XXX

Jag har fått vänner! Jag hade nästan gett upp och mest accepterat att jag fick klara mig genom dagen ensam när två små änglar dök upp från varsitt håll och räddade mig! De heter Hailey och Jenna. Jenna är med i min weight lifting class och Hailey är med i cross country. Hela tillvaron blev helt plötsligt helt ljus och jag behöver inte kämpa för att vara glad längre! Och det verkar som att så fort jag väl hade fått två ordentliga vänner började alla andra också upptäcka att jag inte är farlig. När jag gick genom the commons igår sa massa personer "Hey Frida" och hälften av dem visste jag inte ens vilka de var. Poppis!
   Okay, så här är en vacker bild på manliga cheerleaders (a.k.a. Cheer queers - oj förlåt, "politiskt inkorrekt språk", jag menade förstås Spirit boys) från gårdagens Powder Puff Game.
 

Jag mår bra. På riktigt. Min nya familj är helt underbar, jag hade inte kunnat drömma om något bättre. Och jag bor i en stad nu, ingen liten håla fylld med kossor. Men den staden kommer aldrig att bli Parma och oavsett hur snälla människorna är här kommer aldrig att vara de lantisarna jag älskar så mycket och saknar med hela kroppen. 
   Om ni bara visste hur annorlunda allt är här. Inte bara från Sverige men från Parma. Oavsett hur långt tiden går kommer jag alltid att sakna det och vilja komma tillbaka nu men jag känner mig lite bättre för varje dag som går. Min skola suger men min familj äger och det är det som är det viktiga. Och har jag tur kan jag byta skola efter jul.
   Jag är ledsen om jag inte svarar så utförligt på alla email som ni skickar men jag orkar inte riktigt prata om det så det är därför jag skriver det nu så att alla kan se.
   Jag bodde i världens finaste by och hade världens finaste kompisar men trivdes inte hos familjen som inte ville låta mig träffa mina vänner. Min kompis familj erbjöd sig att ta emot mig och allt var tipp topp och jag skulle flytta hem till henne men så, pang bom, bestämmer sig någon för att jag inte alls ska få stanna. Min värdfamilj hade sagt att om jag fick stanna i Parma skulle de aldrig mer ta emot en utbytesstudent så, hellre än att bli av med en familj, skickade de iväg mig till Idaho Falls.
   Jag fick inte säga hejdå till mina vänner och många fick inte ens reda på att jag hade försvunnit förrän dagen efter. Det gör fortfarande ont och ibland bryter jag ihop helt plötsligt men min nya familj är verkligen toppen och jag har mycket att tacka de för.
   Jag har inte tagit några bilder än men jag lovar att de är på väg.

XXX

Jag sov gott inatt för första gången på väldigt länge. Jag har hamnat i världens finaste familj (mamma, bror och syster) och trots att jag bara varit här i mindre än ett dygn känner jag mig hemma. De är så snälla och söta och underbara. Men det gör så ont att inte få uppleva Parma något mer. Jag saknar dem så att det värker i bröstet, speciellt Layne. Hela min värld fanns i Parma och sedan rycktes jag bort därifrån. Jag önskar att jag hade fått säga hejdå.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner mig ganska tom. Jag har blivit flyttad till Idaho Falls, mer än femtio mil bort från alla jag älskar. Det är i och för sig lite närmare jag älskar i Sverige men den "distance" är så lång att femtio mil inte gör så stor skillnad.
   Jag vet inte vad jag ska göra, jag mest gråter och önskar att jag fortsatt gömma mig för värdfamiljen så att jag hade kunnat få stanna. 
   Jag vill inte riktigt gå in på detaljer för jag känner mig bättre nu och jag och Layne har ringt varandra mer än fem gånger idag så jag har åtminstone fått prata med honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sådant händer, men oftast bara i dåliga sagor. Så AK och ni andra, eran filmidé kanske inte kommer att bli någon succé. Jag tror inte att så många skulle gilla slutet. Men jag ska åka tillbaka dit i sommar och beroende på hur saker och ting "work out". Kanske några av mina förkrossade vänner kommer hit i vår och hälsar på mig. Vore det inte himmelriket. Jag kommer säkert att få nya kompisar här innan jag ens märkt att jag håller på att ruttna sönder inifrån av saknad men just nu vill jag bara lägga mig ner i ett mörkt hörn och försvinna.
   Tack till alla som är där och stöttar mig, ni gör stor skillnad varenda en. Och förlåt till alla er som jag har fått att börja gråta. Det var inte med flit.

XXX

Labor Day på måndag (ingen skola - inga kompisar). Jag har äntligen fixat kameran och bilder finns numera på facebook. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det finns liksom för mycket att berätta. Jag har äntligen dropped out of band och har istället dubbla körlektioner. Jag var hemma hos en kompis (för första gången) på födelsedagsfirande igår kväll vilket var jätteroligt. Happy Birthday Skyler!
   Idag fick jag världens bränna när jag var ute med hunden. Jag var så brun att jag först trodde det var smuts. Haha. Solen är lite starkare här än hemma. Men det var nog bra så att jag blir av med lite av bonnbrännan från all löpning i t-shirt när det är som varmast ute.
   Här är bild från fotbollsmatchen (den amerikanska sorten) igår, mina vänner Gabe, Shaina och Matt. Det är Layne som fotar. Ni ser även the Band i bakgrunden om ni kollar noga.

XXX

- Get out  of my face!
- I'll get inside your face.

Oj den här veckan har varit tuff. Jag är stolt över mig själv för att ha tagit mig igenom den. Tyvärr är den inte helt över och det är ännu mer än ett dygn tills jag får höra en vänlig papparöst. Idag åkte jag skolbuss (AWESOME) för första gången i mitt liv, sprang världens svettigaste dödsuttröttande tävling och fotade (!!!) skola och kompisar. Jag har fått låna min värdfamiljs kamera medan min lagas. Kan dock inte lägga in några foton förrän jag har min egna. Ni får en liten New York bild.

XXX